b. 1473, Firenze, d. 1517 b. 1473, Firenze, d. 1517 He was born in Savignano di Prato, Tuscany. He received the nickname of Baccio della Porta for his house was near the Porta ("Gate") San Pier Gattolini. Starting from 1483 or 1484, by recommendation of Benedetto da Maiano, he apprenticed in the workshop of Cosimo Rosselli. In 1490 or 1491 he began a collaboration with Mariotto Albertinelli. In the late 1490s Baccio was drawn to the teachings of Fra Girolamo Savonarola, who denounced what he viewed as vain and corrupt contemporary art. Savonarola argued for art serving as a direct visual illustration of the Bible to educate those unable to read the book. From 1498 is his famous portrait of Savonarola, now in the Museo Nazionale di San Marco in Florence. The following year he was commissioned a fresco of the Universal Judgement for the Ospedale di Santa Maria Nuova, completed by Albertinelli and Giuliano Bugiardini when Baccio became a Dominican friar on July 26, 1500. The following year he entered the convent of San Marco. He renounced painting for several years, not resuming until 1504 when he became the head of the monastery workshop in obedience to his superior. In that year he began a Vision of St. Bernard for Bernardo Bianco's family chapel in the Badia Fiorentina, finished in 1507. Soon thereafter, Raphael visited Florence and befriended the friar. Bartolomeo learned perspective from the younger artist, while Raphael added skills in coloring and handling of drapery, which was noticeable in the works he produced after their meeting. With Raphael, he remained on the friendliest terms, and when he departed from Rome, left in his hands two unfinished pictures which Raphael completed. At the beginning of 1508 Bartolomeo moved to Venice to paint a Holy Father, St. Mary Magdalene and St. Catherine of Siena for the Dominicans of San Pietro Martire in Murano, influenced somewhat by Venetian colorism. As the Dominicans did not pay the work, he took it back to Lucca, where it can be seen now. Also in Lucca, in the October 1509, he painted by Albertinelli an altarpiece with Madonna and Child with Saints for the local cathedral. On November 26, 1510 Pier Soderini commissioned him an altarpiece for the Sala del Consiglio of Florence, now in the Museum of San Marco. Two years later he finished another altarpiece for the cathedral of Besancon.  Related Paintings of BARTOLOMEO, Fra :. | Vistion of St.Bernard | Christ with the Four Evangelists | The Vision of St.Bernard | The Adoration of the Christ Child nn | Deposition dfde |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Baron Pierre Narcisse Guerin
Paris 1774-Rome 1833 French painter. He won enthusiastic recognition in 1799 for his Marius Sextus (Louvre). A defender of the classicism of J. L. David, he became director of the École de Rome in 1822. He counted among his pupils Delacroix, G??ricault, and Ary Scheffer, who were to launch the romantic school.
dahlstrom
1806-1869